blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 53
I Sverige är den "allmänna golfstandarden" nu så hög
att nästan inga (!) når upp till den
Jag har en efterhängsen känsla av att vi storsvenskar tror oss vara bättre golfare än vi är. Men
sanningen är väl den att vi inte har den höga spelstandard som många tror att vi har, och som
man bygger golfbanorna för. Jag förmodar, att i landets alla golfklubbar är handicapstrukturen
den, att mer än 80 procent av medlemmarna har högre hcp än 18 för män och 30 för kvinnor.
Och att de spelar på banor byggda för scratsspelare, eller bättre. Med de konsekvenser det då
får för flertalet golfares resultat, självförtroende och välbefinnande. Och därmed också för
deras totala engagemang och intresse för golfen i slutänden. Anpassa därför banorna till de
spelare man har och inte till de man tror att man har. Anpassa banor, regler och krav till
majoriteten av oss som spelar på dem. Då blir golfen än trevligare för flertalet. Många banor
som jag spelat på har inte varit gjorda för spelare på min hcp-nivå, därför väljer jag också bort
de banorna när jag ska åka ut för att spela golf.
Att spela på svåra banor är en plåga för mig som har hcp över 18.
Det är som att gå i för trånga skor, eller att ständigt gå med skoskav
Det gör ont, och jag blir på dåligt humör av den plåga det innebär att alltid förlora mot banan.
Jag vill inte alltid bli utmanad på det sätt som banarkitekter, banbyggare och klubbledningar
tycks tro att jag vill. Det är inte därför jag spelar golf. Men en sådan bana, Abbekås GK, var
jag ändå medlem i många år. Att jag under åren inte bytte klubb berodde dock på hänsyn till
annat än denna min övertygelse. Men nu har jag ändrat på detta. Golfen för mig är en hobby
och en källa till rekreation, motion och glädje, och med det syftet med min golf söker jag inte
elaka och onödigt krävande utmaningar. Utmaningar har jag ändå fullt av i mitt dagliga liv.
Abbekås golfbana ritades av en arkitekt som var närmast psykopatisk i så måtto att han
gjorde en bana som var förödande elak mot spelare på den hcp-nivå som medlemmarna i
klubben då befann sig på. Klubbledningen siktade högt över målet i tron att vi alla då tyckte
att det var kul att spela på en bana där man ständigt var förloraren. Men, inte alla ville plåga
sig själva på det sätt som vi tvingades till där, och många lämnade klubben i protest mot
"tyranniet" och sökte sig till mer vänligare golfklubbar och banor.
Banan upplevdes som svår, den var nerlusad med bunkrar som
omöjliggjorde att bra spelade bollar kunde rulla in på green
Vi var tvungna att lobba in bollarna, vilket inte var en given konst för oss med höga hcp.
Hade vi minsta oflyt, vilket vi nästan alltid hade, hamnade vi i den första bunkern, sedan i den
andra, i den tredje och så vidare. Många av greenerna var dessutom kraftigt ondulerade så att
det knappt gick att få stopp på bollarna när vi väl fick in dem på green. Där var greener ovala
som ägg där bollen rullade av även vid precisa inspel. Dessutom tilläts ruffen att växa sig
meterhög på delar av banan, vilket förmörkade tillvaron för alla oss som spred våra bollar.
Varför banan var så svår var det inte många som insåg, och det är det fortsatt många som
inte gör. Men det är inte de medlemmarna som har makten att bestämma över vad som ska
gälla i klubben. När jag påpekade detta med ruffen för banchefen sa han i ett försök att verka
vänlig: ”Man ska hålla sig på fairway så är ruffen inget problem.” Det kunde han säga
som hade 3 i handicap, men det gällde inte för mig som då hade 20.
Svårspelade golfbanor ger golfare "men" för livet
Av oss då nästan alla nybörjare i Abbekås GK, med höga hcp, fick nog en del men för livet av
den "tortyr" som det innebar att spela banan. En samstämmig medlemsskara protesterade
varvid greener byggdes om för stora summor. Men antalet bunkrar behölls i stort sett, med
följd att Abbekås golfbana är ökänd för att vara den bana i landet som har flest bunkrar, med
53
