blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 65
lågt hcp, och vem skulle jag bevisa det för? Vad jag förstår bevisar en sådan strävan inget
annat än att jag kan betraktas som galen som strävar efter det.
Olyckan var att jag trodde mig inte kunna det jag ville,
och att jag nästan strävade ihjäl mig för att uppnå det
Det har jag alltså slutat med. Numera är jag lycklig med min golf så som den gestaltar sig från
gång till gång. Men jag träffar ibland knäppgökar som säger sig ha hcp som de uppenbarligen
inte är förtjänta av, och som de inte är betjänta av. Som därför lider helvetets alla kval varje
gång de går ut på banan. De klagar, svär och beter sig illa varje gång de slår ut och långt innan
bollen ens har landat. Och de skäller på sig själva som om det skulle vara till någon hjälp. Jag
känner en sådan knäppgök som alltid klagar på allt han gör på banan, och på allt runt banan.
Vid ett tillfälle gjorde han en birdie som han borde varit nöjd med. Men han tyckte: ”De är
för dåligt att jag inte kunde få en eagle nu när jag ändå var så nära.” Att klaga på andra
kan jag möjligen förstå, men att klaga på sig själv är tämligen fantasilöst.
En del knäppgökar hetsar sig själva i sin golf med att fly
från något som inte borde förfölja dem
Deras resultat brukar ofta vara långt från det de borde vara med tanke på det hcp de säger sig
ha. Vilken glädje kan de ha av sin golf undrar jag. Jag vill i varje fall gärna tro att det finns en
större mening med mitt liv än att jag alltid ska sträva efter att uppnå ett lägre golf-hcp. Det
finns annat i livet som är vettigare att sträva efter. Men att alltid sträva är inte hälsosamt.
Erfarenheten har lärt mig - att när det gäller golf och annat då är det klokt - att först tar jag det
lite lugnt … och sedan tar jag dagen som den kommer.
Och håll med om att det var ett föraktfullt och undervärderande uttalande av en av landets
då tyngsta politiker, detta med "födandet" av oss 40-talister. Ibland undrar jag hur det står till
med omdömet hos en del av våra folkvalda knäppgökar.
För att bli riktigt bra i golf måste annat bra offras
Jag insåg, att om jag ville nå långt i min golf krävdes det enorma insatser av tid och övning.
Skulle jag bli riktigt bra måste jag ställa nästan allt annat åt sidan, och det ville jag inte.
Dessutom var jag för gammal. Och ärligt talat saknade jag också talangen.
För att travestera Anna Maria Lenngren: ”Tänk när jag hade 36 i handicap, jag minns
den ljuva tiden, jag minns den som i går, då oskulden och friden tätt följde mina spår.”
När jag började spela golf trodde jag att jag med min inbillade talang snabbt skulle komma
till singel-hcp. Jag spelade golf nästan varje dag under min rehabtid, och jag klättrade i hcpstegen. Men när jag var mest ivrig i att uppnå det slog det mig en dag hur meningslös strävan
var. Jag ställde frågan; vad skulle jag ha för glädje av ett singel-hcp? Vad skulle ett sådant
tillföra mig? Jag blev då införstådd med, och övertygad om, att ett sådant inte skulle fylla
någon vettig funktion i mitt liv. Den insikten har sedan dess styrt mitt golfbeteende.
Att hetsa mig själv till att nå "högre höjder" i golfen innebar
att jag blev fiende med mig själv
Jag insåg plötsligt att singel-hcp bara skulle göra mig olycklig i mitt golfande. Det skulle
innebära, att varje gång jag gick ut för att spela skulle jag terrorisera mig själv, förfölja mig
själv och jaga mig in till döden i min iver att kunna förbättra detta hcp; eller i varje fall att
försöka försvara det.
Skulle det kunna försvaras, och förbättras, insåg jag att jag då nästan måste viga mitt liv åt
golfen - och att lägga all min fritid på golfbanan. Men det ville jag inte göra.
65
