blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 66
Att försöka nå singel-hcp fann jag därför inte längre någon mening med, eller glädje i. Ville
jag nå scratch skulle jag nästan behöva bosätta mig på golfbanan och det ville jag absolut inte
göra. Golfen för mig är trots allt bäst när jag har lite distans till den.
Fred sluter man inte med vänner, fred sluter man med fiender
Jag insåg att jag var fiende med mig själv - och slöt fred. Från den dagen vände mitt hcp uppåt
igen, och jag blev en lyckligare golfare och en lyckligare människa. Jag är nöjd med det hcp
jag nu har och som jag kan spela på när lyckan står mig bi. Och att jag inte längre behöver
jaga livet ur mig för att sänka mitt hcp. Nu har jag glädje av min golf varje gång jag går ut.
Erfarenheten har lärt, att den roligaste golfen har jag när jag spelar på en hanterbar nivå
någonstans mellan 18 och 36 i hcp. Jag kan då gå ut på banan utan prestationsångest, och jag
kan ta dagen som den kommer utan att hetsa upp mig allt för mycket.
När jag spelar golf gör jag som grisarna ... använder huvudet
För att nå resultat i min golf har jag lärt av grisarna, att det blir bättre om man ”tänker” med
fötterna och låter huvudet göra jobbet, klubbhuvudet. Mitt egna huvud använder jag bara till
att sätta kepsen på. Jag har förstått att jag inte ska använda hjärnan när jag spelar för då blir
det mesta fel. Golfens stjärna, John Daly, visste nog vad han talade om när han sa: ”I golf har
man ingen nytta av hjärnan, i golf är hjärnan bara i vägen!”
I mitt fall insåg jag att det inte gick att kopiera andra för att bli en bra golfspelare. Jag lärde
mig att det inte fanns några genvägar till framgång. I början gick jag till pro i tid och otid när
det tog emot, men jag tyckte inte att min golf därmed blev bättre. Jag lyckades aldrig hitta den
pro, som på några 25-minuterspass, kunde lära mig spela bättre golf än den jag redan kunde.
Efter träningarna stod jag där som en åsna mellan hötapparna. Mer förvirrad än tidigare och
med ett raserat självförtroende som det sedan tog mig månader att återskapa.
Jag insåg, att skulle jag få ut något mera av en pro än tvivel då måste vi nog kampera ihop
på heltid. Men till det fanns det självfallet inte utrymme för i min budget.
Golfguden belönar dem som själva löser sina problem i golfen,
golfpron tar gärna hand om resten
Jag kom efterhand underfund med att om jag ville bli en hyfsad golfspelare då var jag själv
min bästa dräng. Det gällde i första hand att inse min egna oförmåga och inte en golfpros
eventuella förmåga. Att agera förnuftigt, låta klubbhuvudet göra jobbet och försöka förstå
orsak och verkan när jag använde mina olika klubbor. I förhoppning om att detta skulle
fungera gav jag mig ut i verkligheten för att tillämpa denna insikt genom att spela golf så
mycket som möjligt - och helst ännu mera. Att bli bra i golf kräver bara tre saker: träning,
träning, träning. Om man med "bra" menar ett lågt hcp. Ett evigt nötande tills det bubblar golf
ur öronen. Hur andra gör är upp till var och en. Alla må bli saliga på sin tro och får gå till hur
många pron som helst - om de tror att det hjälper. Pron hjälper många som har tummen mitt i
näven till ett bättre kunnande. Åtminstone fyller pron funktionen som surrogat för många
golfares brist på självförtroende och ringa tillit till sin egna förmåga. Ty inte ens golfare med
stora ögon ser alltid sina egna fel. Men ska man anlita pro ska man hålla sig till en som man
har tillit till. Att ständigt byta pro är lika oklokt som att man alltid möter nya ”hyrläkare” när
man kommer till sin vårdcentral för att söka vård, eller för att skaffa läkarintyg för Tillstånd
att använda åkdon när man, trots en del krämpor, ändå vill spela golf.
Det kissas för mycket vitt (!) på golfbanorna i Sverige
”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift”, enligt ”Falstaff, fakir”. Golf är hälsa,
förutsatt att man inte dricker för mycket vatten när man praktiserar den. Svenska golfare
66
