blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 83
... eller? Om vi tolkar budskapen på det sätt som det avses i reklamen då kan golfkunnande
och framgång som golfare enkelt köpas i närmaste golfshop. Det gäller bara att hala upp
lädret så löser sig allting. Reklammakarna litar på att i det avgörande ögonblicket, då det
gäller antingen eller, ska det visa sig att många av oss oftast har mer pengar än förstånd.
”Inget är så gammalt som det som nyss var nytt, och inget är så
löjligt som i går, hundra djärva tankar som allt i fjol betytt
är bara dammigt snusförnuft i år”, skrev Alf Henriksson
Kan man inte med reklam få oss till att köpa tillräckligt mycket då ser man till att R & A St
Andrews, United States Golf Association, SGF och andra golfförbund förbjuder oss att
använda klubbor som miljoner golfare i världen nyligen investerat stora pengar i, och som
påstods vara den stora "lyckan" när de lanserades. Jag tänker på vissa typer av driver med
trampolineffekt, fairwayklubbor, hybrider och andra verktyg. Nu är de inte längre tillåtna och
ska ersättas med nya. Allt för vår inbillade lycka och till gagn för omsättningarna. Visst går
det att göra lysande affärer när alla goda säljkrafter samverkar, och ändamålet helgar medlen.
Jag anar en sammansvärjning här, och ska, som Frälsningsarmén säger: ”Grytan hållas
kokande.” då kommer nog en del andra verktyg som vi har att spela med också förbjudas.
Stjärnorna ställer gärna upp och påstår att deras framgång är betingad av det ena eller det
andra, men de ställer bara upp för de som betalar dem bäst för att de ska påstå det.
Sanningshalten i sådana budskap är noll. ”De e bare ljug alltihop”, sa Jokkmokks-Jokke.
Golfens kommersiella företrädare har så till den grad lyckats i sina uppsåt att jag och andra
Svarte Petter ibland beter oss på ett underligt sätt. Hur ska jag annars kunna förklara det
fenomen som Tobias Bergman beskriver i tidningen Svensk Golf nr 10/2006:
”Tänk att det finns så många dårar i ett så litet land
Cirka 150 tusen svenskar tittade på proffsgolf på Barsebäck och Bro – Bålsta för ett par
veckor sedan. Det är egentligen en fantastisk siffra. För tänk att vi är så många dårar i ett så
litet land. Vad ska man annars kalla människor som hostar upp hundratals kronor för
att bli insläppta på en idrottsarena med vetskapen om att det bara kommer att få se
ungefär en procent av alla action som kommer att utspela sig under dagen.
En procent! Det är ju för f-n som att se första minuten av AIK-Djurgården, hälften av fjärde
gamet när Björkman möter Nadal, eller när Kajsa Bergqvist klarar 1,87 i första försöket - och
därefter lämna området glad i hågen, varmt talandes om hur fantastiskt skickliga utövarna är.
När man dessutom tänker på att man knappt vågar knäppa en skjortknapp eller bita sönder
en halstablett, utan att få onda blickar av brittiska medelmåttor eller folkilskna funktionärer
blir det än mer obegripligt att vi står där.
Eller att vi kan hänga i timtal och vänta in ledarbollen, eftersom vi hittat en kanonplats intill
repet, för att när den väl dyker upp varken få en skymt av spelare, boll eller hål på grund av
alla fotografer, caddies, tavelbärare, kommentatorer och annat löst folk som tror att det har
samma egenskaper som skyltfönster. Att golf på TV är överlägset liveversionen är förstås helt
givet. Ändå älskar jag varenda sekund av spektaklet, varje gång jag besöker en golftävling”.
Vad är det som får oss att bete oss så här?
Kan det vara detta med hjärnan? som John Daly sa
Eller är det andra krafter som påverkar vårt märkliga beteende? Vad är vi ute efter när vi så
uppenbart låter oss bli dragna vid näsan gång på gång. Men hur som helst med orsaken. Det är
ändå ett hälsotecken att det finns någon med insikt i ämnet som reagerar på tokerierna, även
om han fegar och tar tillbaka det mesta i sista meningen. Den uppriktiga kritiken fick inte bli
83
