blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 154
Det är varmt, det är kvavt, det är åska (!) i luften
Evald hissar segel och sätter kurs mot Dalskär, som ligger inom synhåll ett par kilometer bort.
Den lilla segelbåten är kraftigt (!) överlastad. Den är rickalös/ostadig - och ligger djupt i
vattnet. På stranden på Garpen står Sjöholms fru Siri, mor till Elsie, Karin och Evald och vinkar orolig och ängslig adjö till ungdomarna. Hon ser illavarslande tecken i skyn, och hon anar
oråd. Hon försökte få dem att vänta på att Sjöholm skulle komma tillbaka med motorbåten,
med att säga: De är möet säkrare ad auka i motorbauten än i segelbauten. Men, de är som
ungdomar är mest: de gör som de vill - och efter ejet hue/eget huvud.
De ger sig ista och har kommit en bit ut i sundet när åskan (!) drar upp
… och det hastigt börjar att blåsa
Vinden fyller seglet mer än nock/tillräckligt, ungdomarna är ivriga, glada och totalt omedvetna och okunniga om den snabbt annalkande faran som nu hotar dem.
De skrattar och är upprymda, för nu går det minsann undan i den byiga friska vinden,
- och snart ska de vara framme vid Dalskär och inne på festområdet.
Men vinden ökar hastigt i styrka ... och plötsligt (!) kommer det en
mycket häftig vindstöt: En redi horrevinn, som man säger i trakten
En kraftig stormvind som rycker tag i seglet med våldsam kraft som får båten att kantra (!)
att slå runt. Den börjar genast att sjunka till havets botten - och de tio ungdomarna hamnar
till sin förtvivlan och gränslösa skräck i vattnet.
På några sekunder förvandlas den uppsluppna seglatsen till ett inferno,
till en fruktansvärd mardröm, en fasansfull nödsituation som ska
sluta i katastrof (!) för alla som var ombord
På ett ögonblick befinner sig alla liggande i vattnet … kämpande för sina liv. De som inte kan
simma griper i sin panik tag i de som kan simma i försöken att rädda sig.
Men, de som inte kan simma är för stora, de är för tunga - och de är för många för att de tre
som hjälpligt kan simma ska klara av att hålla alla kvar uppe på vattenytan. De som inte kan
simma drar ner varandra (!) och de drar ner de simkunniga i djupet i sin förtvivlade kamp
för att överleva. De skriker i panik ut sin dödsfruktan, men till ingen nytta.
De ropar förtvivlat på hjälp, men ingen hjälp finns inom räckhåll
De är för långt ut från land, och tiden är för knapp för att någon ska hinna fram för att hjälpa
dem. De klamrar sig fast vid varandra i sin dödsångest. River och sliter vilt i varandra, och
klöser varandra blodiga - tills krafterna snabbt ebbar ut. De försöker att hålla andan för att
inte andas in vatten, men det går inte.
Några reflexmässiga andetag och lungorna fylls med vatten,
och alla tio sjunker döende (!) ner i Kalmarsund
Ner i vattnet mellan ön Garpen och Bergkvara, ner i dödsriket, in i evighetens mörker. Tiden
för att ha kunnat få hjälp har snabbt runnit ut och efter några minuters förtvivlad och våldsam
kamp för sina liv … så är allt över. Vinden avtar snabbt när åskan dragit förbi, vågorna
lägger sig, och stillheten lägrar sig åter över Kalmarsund och över ön Garpen.
154