blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 64
Jag är född 1941, och är del av det köttberg av 40-talister, som Pär Nuder sa
Den demografiska puckeln som ställer till problem för samhällsplanerarna. Men problemet är
på väg att lösa sig självt. Om några årtionden är det ur världen för gott, och då får Nuder
hoppa på någon annan åldersgrupp. Nu för tiden låter jag mig födas, som Nuder så "vänligt"
sa, av de yngre årgångarna. Jag är pensionär och spelar nu på Gubba-Touren, ATP-Touren,
SPF-Touren, PRO-Touren och andra. Samt att jag några veckor per år brukar spela på de
motsvarande "tourerna" på spanska solkusten, eller i Portugal.
Visst har jag det bra i Sverige, men det är snart också det enda jag har
Hemma försöker jag spela golf ett par gånger i veckan när vädret tillåter. På så sätt håller jag
mig fortfarande i hyggligt trim. Men jag har nu omfördelat siffrorna något så till vida att
vikten nu är något sämre, men att mitt hcp är något bättre. Bättre i den meningen att mitt hcp
har stabiliserat sig på en nivå som bättre passar en pensionär och ATP/PRO-Tourspelare än
det hcp som jag hade på "toppen" av min golfkarriär.
Golflycka för mig det är att vara vän med mig själv,
och jag har slutat terrorisera mig själv när jag spelar golf
Och jagar inte längre mig själv på banan i avsikt att försöka nå ett lägre hcp. Jag har insett, att
om jag ska bli lycklig med min golf då ska jag inte satsa på att sänka mitt hcp, jag ska i stället
begränsa mina krav. Jag insåg en dag att jag aldrig skulle kunna lära mig att först träffa bollen
och sedan ta torv. Det blev alltid det omvända. Nu är jag tillfreds med det hcp jag uppnår när
jag har det bra ute på golfbanan. Det var för mig ingen glädje att ståta med ett hcp som jag
nästan aldrig kunde spela på. Vad ville jag bevisa med ett sådant hcp, och vem skulle jag
bevisa det för? Vad jag förstår bevisar en sådan strävan efter ett lägre hcp ingenting annat än
att jag kan betraktas som galen som strävar efter det.
Olyckan var att jag trodde mig inte kunna det jag ville,
och att jag nästan strävade ihjäl mig för att uppnå det
Det har jag alltså slutat med. Numera är jag lycklig med min golf så som den gestaltar sig från
gång till gång. Men jag träffar ibland knäppgökar som säger sig ha hcp som de uppenbarligen
inte är förtjänta av, och som de inte är betjänta av. Som därför lider helvetets alla kval varje
gång de går ut på banan. De klagar, svär och beter sig illa varje gång de slår ut och långt innan
bollen ens har landat. Och de skäller på sig själva som om det skulle vara till någon hjälp. Jag
känner en sådan knäppgök som alltid klagar på allt han gör på banan, och på allt runt banan.
Vid ett tillfälle gjorde han en birdie som han borde varit nöjd med. Men han tyckte: De är för
sorligt att jag inte kunde få en eagle nu när jag ändå var så nära. Att skälla på andra kan
jag möjligen förstå, men att skälla på sig själv är tämligen fantasilöst.
En del knäppgökar hetsar sig själva i sin golf med att fly
från något som inte borde förfölja dem
Deras resultat brukar ofta vara långt från det de borde vara med tanke på det hcp de säger sig
ha. Vilken glädje kan de ha av sin golf undrar jag. Jag vill i varje fall gärna tro att det finns en
större mening med mitt liv än att jag alltid ska sträva efter att uppnå ett lägre golf-hcp. Det
finns annat i livet som är vettigare att sträva efter. Men att alltid sträva är inte hälsosamt.
Erfarenheten har lärt mig - att när det gäller golf och annat då är det klokt ... att först tar jag
det lite lugnt och sedan tar jag dagen som den kommer.
Och håll med om att det ändå var ett föraktfullt och undervärderande uttalande av en av
landets då tyngsta politiker, detta med "födandet" av oss 40-talister. Ibland undrar jag hur det
står till med omdömet hos en del av våra folkvalda knäppgökar.
64
