blädderBok Originalet PDF variant 4.8.22 - Bok - Sida 65
För att bli riktigt bra i golf måste annat bra offras
Jag insåg, att om jag ville nå långt i min golf krävdes det enorma insatser av tid och övning.
Skulle jag bli riktigt bra måste jag ställa nästan allt annat åt sidan, och det ville jag inte.
Dessutom var jag för gammal. Och ärligt talat saknade jag också talangen.
För att travestera Anna Maria Lenngren: Tänk när jag hade 36 i handicap, jag minns den
ljuva tiden, jag minns den som i går - då oskulden och friden tätt följde mina spår. När jag
började spela golf trodde jag att jag med min inbillade talang snabbt skulle komma till singelhcp. Jag spelade golf nästan varje dag under min rehabtid, och jag klättrade i hcp-stegen. Men
när jag var mest ivrig i att uppnå det slog det mig plötsligt en dag hur meningslös strävan var.
Jag ställde frågan; vad skulle jag ha för glädje av ett singel-hcp? Vad skulle ett sådant tillföra
mig? Jag blev då införstådd med, och övertygad om, att ett sådant hcp inte skulle fylla någon
vettig funktion i mitt liv. Den insikten har sedan dess styrt mitt golfbeteende.
Att hetsa mig själv till att nå "högre höjder" i golfen innebar
att jag var min egen fiende
Jag insåg plötsligt att singel-hcp bara skulle göra mig olycklig i mitt golfande. Det skulle
innebära, att varje gång jag gick ut för att spela skulle jag terrorisera mig själv, förfölja mig
själv och jaga mig in till döden i min iver att kunna förbättra detta hcp; eller i varje fall att
försöka försvara det. Skulle det kunna försvaras, och förbättras, insåg jag att jag då nästan
måste viga mitt liv åt golfen och att lägga all min fritid på golfbanan. Att försöka nå singelhcp fann jag därför inte längre någon mening med, eller glädje i. Ville jag nå scratch skulle
jag nästan behöva bosätta mig på golfbanan och det ville jag absolut inte göra. Golfen för mig
är trots allt bäst när jag har lite distans till den.
Fred sluter man inte med vänner, fred sluter man med sina fiender
Jag insåg att jag var min egen fiende och slöt fred med mig själv. Från den dagen vände mitt
hcp uppåt igen, och jag blev en lyckligare golfare, en lyckligare människa. Jag är nöjd med
det hcp jag nu har och som jag kan spela på när lyckan står mig bi. Och att jag inte längre
behöver jaga livet ur mig för att sänka mitt hcp. Nu har jag glädje av min golf varje gång jag
går ut. Erfarenheten har lärt, att den roligaste golfen har jag när jag spelar på en hanterbar nivå
någonstans mellan 18 och 36 i hcp. Jag kan då gå ut på banan utan prestationsångest, och jag
kan ta dagen som den kommer utan att hetsa upp mig allt för mycket.
När jag spelar golf gör jag som grisarna ... använder huvudet
För att nå resultat i min golf har jag lärt av grisarna; att det blir bättre om man tänker med
fötterna och låter huvudet göra jobbet, klubbhuvudet. Mitt eget huvud använder jag bara till
att sätta kepsen på. Jag har förstått att jag inte ska använda hjärnan när jag spelar för då blir
det mesta fel. Golfaren John Daly, visste nog vad han talade om när han sa: I golf har man
ingen nytta av hjärnan, i golf är hjärnan bara i vägen.
I mitt fall insåg jag att det inte gick att kopiera andra för att bli en bra golfspelare. Jag lärde
mig att det inte fanns några genvägar till framgång. I början gick jag till pro i tid och otid när
det tog emot, men jag tyckte inte att min golf därmed blev bättre. Jag lyckades aldrig hitta den
pro, som på några 25-minuterspass, kunde lära mig spela bättre golf än den jag redan kunde.
Efter träningarna stod jag där som åsna mellan hötapparna. Mer förvirrad än tidigare och med
ett raserat självförtroende som det sedan tog mig månader att återskapa. Jag insåg - att skulle
jag få ut något mera av en pro än tvivel då måste vi nog kampera ihop på heltid. Men till det
fanns det självfallet inte utrymme för i min budget.
65
